En Synd som Leder till Jannah

Ibn al-Qayyim (må Allah vara barmhärtig mot honom) sade:

Synder kan vara mer förmånliga för en person, OM det leder till att han ångrar sin synd, än att göra en massa handlingar av dyrkan. Detta är betydelsen av det som sades av en salaf:

'En person kan begå en synd och träda in i Paradiset på grund av det, och han kan göra en handling av dyrkan och träda in i Helvetet på grund av det.'

Dem sade, 'Hur kommer det sig?''

Han sade: ' Han kan begå en synd och fortsätta att tänka på den, och när han står, sitter eller promenerar kommer han ihåg synden, då skäms han och ångrar sig och söker förlåtelse och med det och det blir ett medel för hans räddning.

Och han kan göra en god gärning och fortsätter att tänka på det, när han står, sitter eller promenerar kommer han ihåg det och fylls av en självbeundran och stolthelt och med det blir det hans undergång.

Synden kan alltså bli faktorn som leder till att han gör handlingar av dyrkan och goda gärningar och att han ändrar hans attityd och fruktar Allah och blir blyg framför Honom och känner sig förödmjukad framför Honom, böjer nacken i skamsenhet, gråter, full av ånger och söker förlåtelse från sin Herre. Varenda en av dessa effekter är bättre för en person än en handling av dyrkan som får honom att känna stolthet och visar upp sina handlingar och tittar ner på andra människor. Utan tvekan är den synden bättre hos Allah och bringar troligtvis räddning, än en som beundrar sig själv och tittar ner på andra, och tror att Han gör Allah en tjänst. Även om han säger nåt som indikerar någonting annat än det, är Allah Vittne över det som finns i hans hjärta. En sådan person kan känna hat gentemot folk som inte håller honom i hög position och ödmjukar sig inför honom. Om han ärligt granskade sig själv, skulle han se det klart."

-Madarij as-Salikeen, 1/299

DEN SANNA SKATTEN (Jag gick för att stjäla från honom, men han stal från mig)

En inbrotts tjuv mätte väggen på Maalik bin Dinars hus en natt och lyckades enkelt ta sig in. Väl inne i huset blev tjuven besviken för att han inte fann något som var värt att stjäla. Husets ägare var i huset vid den tiden, han var upptagen med att utföra bönen. När han insåg att han inte var ensam, avslutade han snabbt bönen och vände sig för att möta tjuvens blick. Utan att visa tecken av chock eller fruktan, hälsade Maalik lugnt på ljuven med hälsningen as-salaamu aleykum och sade sedan, "Min bror, må Allah förlåta dig. Du steg in i mitt hem och hittade inget som var värt att stjäla, ändå vill jag inte att du ska lämna mitt hem utan att ta med dig något som kommer att gynna dig."

Han stod upp, gick till en annan del av rummet, och kom tillbaka med en kanna fylld med vatten. Han tittade i inbrottstjuvens ögon och sade, "Gör tvagning och utför två enheter av bön, för om du gör detta kommer du att lämna mitt hem med en större skatt än den du från början sökte då du kom."

Förundrad av Maaliks ord och uppförande, sade tjuven, "Ja, det är sannerligen en generös erbjudande."

Efter att ha utfört tvagning och bett två enheter sade inbrottstjuven, "O Maalik, har du någonting emot om jag stannar längre, för jag vill utföra två enheter till av bön?"
Maalik sade, "Stanna så länge Allah har föreskrivit för dig att stanna för att utföra dina böner."

Tjuven slutade upp med att spendera hela natten i Maaliks hem. Han fortsatte att be till morgonen. Maalik sade då, "Gå nu och var bra."

Men istället för att gå, sade tjuven, "Har du någonting emot om jag stannar här idag, jag har gjort en avsikt att fasta denna dag?"

"Stanna så länge du önskar," sade Maalik.
Det slutade upp med att inbrottstjuven stannade ett x antal dagar, sena nätter i bön och fastande genom dagarna. När han äntligen bestämde sig för att ge sig av, sa inbrottstjuven, "O Maalik, jag har bestämt mig för att ångra och söka förlåtelse för mina synder och för mitt gamla levnadssätt."

Maalik sade, "Sannerligen, det ligger i Allahs Händer."

Mannen förbättrade hans levnadssätt och började leva ett rättfärdigt liv i lydnad till Allah. Vid ett senare skede träffade han en inbrottstjuv han kände. [Hans kompis] frågade honom, "Har du hittat din skatt än?"

Han sade, "Min broder, vad jag hittade var Maalik bin Dinaar. Jag gick för att stjäla från honom, men det slutade upp med att han stal mitt hjärta. Sannerligen har jag vänt tillbaka i ånger till Allah, och jag kommer att stanna vid dörren [av Hans barmhärtighet och förlåtelse] tills det att jag uppnår det Hans lydiga, älskade slavar har uppnått."

[al-Mawaa'idh wal-Majaalis: 85]

Dikt av ibnul-Qayyim

Misconceptions of Jihaad Cleared

En lektion av Abu Uwais (rahimuhuallah) som handlar om jihaad och dess missuppfattningar. En väldigt bra och väldigt viktig lektion för muslimer att känna till om. Vi lever i en tid då okunskap går före tal och handling och på grund av det ser vi tyvärr många muslimer som hamnar fel, lyssnar på vem som helst som har ett fint tal och luras av det och går vilse på grund av det. Audho billah! Kunskap måste komma före tal och handling. Allah säger: Håll fast vid din kunskap att det inte finns någon gud utom Allah; be Honom om förlåtelse för dina synder (47:19) Han börjar med kunskap före tal och handling.

Som sagt är detta en viktig lektion som varje muslim borde ta del av bi'idhnillah. Må Allah skydda oss från att vara okunniga om Hans religion och må Han ge oss vägledning till slutet av tiden, ameen!

Sabr Ayub

När man läser om de flesta profeterna är det framför allt deras budskap som man läser om. Men med Ayub är det inte hans budskap, utan hans (sallallahu aleyhi wa salam) tålamod.

Quran tolkare och historiker har sagt att Ayub var en förmögen man som ägde all sorts rikedomar. Han ägde väldigt mycket boskap, får, slavar och tjänare, likaså ägde han stora delar av land och mark och han hade många barn.

Alla dessa togs ifrån honom. Han drabbades även fysiskt av olika sorts sjukdomar, så pass att inga delar eller lemar i hans kropp var intakt och frisk förutom hans hjärta och hans tunga, med vilket han kom ihåg Allah. Han fortsatte att ha tålamod och trodde på Allahs barmhärtighet.

Hans sjukdom fortsatte så länge att även hans vänner övergav honom och hans släktingar lämnade honom. Han togs från staden han bodde i och dumpades vid en avstjälpningsplats. Ingen förutom hans fru kände medlidande för honom, och bibehöll hans rättigheter gentemot henne. Hon kom ihåg de goda stunderna hon hade med honom och hans vänlighet. Hon kom till honom och hjälpte honom med de vardagliga saker som han inte kunde göra utan hennes hjälp. Hon blev själv plågad och nödlidande och var tvungen att börja jobba för att tjäna lite pengar för att försörja henne och hennes man. Må Allah vara nöjd med henne. Hon uppehöll i tålamod i det som hade drabbat henne och hennes man gällande deras förmögenhet, egendom och barn.

I en saheeh hadith säger Profeten (Muhammed sallallahu aleyhi wa salam):

"De som prövas med de svåraste prövningarna är profeterna, därefter de rättfärdiga, därefter de som är lika dem." Han sade: "En person prövas i enlighet med hållfastheten i hans religion. Om han är stark i hans religion, ökar hans prövning." [1]

Dock, alla dessa prövningar gjorde Ayub bara starkare i hans religion, tålmodig och full lovprisning och tacksamhet till Allah, i hopp om hans belöning för hans prövningar. Hans tålamod används som ett exempel.

Hur länge led han av hans sjukdomar och motgångar? Det finns mer än en åsikt. Wahb bin Munabbih sade att han led i exakt tre år. Anas sade att han fortsatte i den smärtsamma situationen i ungefär sju år och några månader. Han kastades vid en soptipp tills dess att Allah befriade honom från hans lidande och gav honom en större belöning för hans tålamod. Humaid sade: Han led i ungefär arton år. Och Suddi sade att hans skin lossnade från hans kropp, och inget kvarstod förutom hans ben och muskler. Hans fru hämtade aska och spred det under hans kropp. När detta fortgick, sade hon: "Ayub! Om du ber till din Herre så kommer Han att befria dig från detta lidande." Han svarade: "Jag levde sjuttio år i ett hälsosamt tillstånd, kunde jag då inte härda detta med tålamod för Allahs skull i sjuttio år till?" Och hon var otålig med det svaret. Hon fortsatte att jobba för att kunna ta hand om hennes man Ayub.

Folk ville inte längre anställa henne för de visste att hon var Ayubs fru, de var rädda att de skulle bli smittade av hans sjukdom eller få samma prövning. När hon inte hittade något jobb, gick hon till några döttrar från ett högre klass samhälle och sålde en av hennes fläta i utbyte mot god mat. När hon återvände till Ayub, frågade han henne vart hon hade fått det ifrån? Och han visade hans ogillande. Hon sade: "Jag erbjöd mina tjänster till folket." När nästa dag kom, och hon fann att ingen ville återigen anställa henne, sålde hon ytterligare en fläta i utbyte mot mat, och hämtade det till Ayub. Ayub vägrade att äta och svor att han inte skulle äta det tills hon berättade vart hon fick maten ifrån. Hon tog bort hennes slöja. När Ayub såg att hennes huvud var rakad, gjorde han denna dua:

"Jag har prövats av olyckor och elände, men Du är den Barmhärtigaste av de barmhärtiga!" (21:83)

Ibn Abi Haatim berättade från Abdullah bin Ubaid bin Umair att Ayub hade två bröder. De kom till honom en dag, men kunde inte närma sig honom på grund av att han luktade väldigt illa, så de stod på ett avstånd. Den ena sade till den andra: "Om Allah fann något gott i Ayub skulle Han inte sätta honom på en sådan prövning." När Ayub hörde dem säga detta, blev han jätte arg, mer arg än han någonsin hade blivit. Han sade: "O Allah om Du visste att jag aldrig spenderade en natt mätt då jag visste att någon var hungrig den natten, bekräfta då sanningen hos mig i detta." En röst från himlen bekräftade hans sanning, och de hörde detta. Han sade: "O Allah! Om Du visste att jag aldrig hade två skjortor då jag visste om en plats där människor inte hade kläder, bekräfta då sanningen hos mig i detta." En röst kom från himlen och de hörde detta. Ayub sade då: "O Allah! Jag söker hjälp från Din Heder," och föll sedan ner med ansiktet i marken och sade, "O Allah! Vid Din Heder, jag kommer aldrig att lyfta mitt huvud tills dess att Du befriar mig från mitt lidande." Och han lyfte inte upp hans huvud tills att han var botad.

Ibn Abi Haatim berättade från ibn Abbas (må Allah vara nöjd med honom) att han sade: " Allah klädde honom med klädsen från Paradiset, och sedan gick han och satte sig vid ett hörn. Hans fru kom och kunde inte känna igen honom. Hon sade: O Abdullah! (Tjänare till Allah) Vart gick den drabbade mannen som satt här innan? Jag är rädd för att hundarna eller vargarna har ätit upp honom." Hon fortsatte att tala med honom under en längre tid. Han sade då till henne: "Vad är det med dig, jag är Ayub." Hon sade: "varför driver du med mig?" Han sade: "Jag är sannerligen Ayub, Allah har gett mig tillbaka min kropp."

Ibn Abbas sade: "Allah gav honom tillbaka hans förmögenhet och barn och dubblerade detta för honom.

Berättelsen av Ayub är någonting som varje muslim måste reflektera över. Ayub används som ett exempel på grund av hans tålamod, må Allah belöna honom mångfald och må Han även belöna hans fru mångfald, ameen! Mashallah tabaarka Allah när man reflekterar över den ädla profetens liv (aleyhi salatu wa salam)så känns det som om man inte har några bekymmer, för det som man har är INGENTING jämfört med det som han gick igenom. Subhanallah! Han blev prövad med en sjukdom som inte många skulle kunna härda, han förlorade sin förmögenhet, blev utslängd på gatan, hans barn dog, hans kompisar och släktingar övergav honom och ändå hade han tålamod med allt detta...vilket pågick i många år, det var lite meningsskiljsaktigheter i hur länge det var, och Allah vet bäst hur länge det var. Men om vi bara säger att det var ett av de tre åsikter som togs upp, den kortaste som var tre år. Vem skulle orka? Vem skulle orka ens en vecka med en sådan prövning? Sätt dig själv i den situationen, fundera lite på det, ta några minuter och reflektera över det. Titta på vad du har och var sedan tacksam mot Allah för vad du har och ha tålamod i alla hans prövningar så gott du kan och förvänta det bästa från Din Herre. Allah överger inte oss, det är vi som sviktar i våran tro till Honom och Hans löften. Allahs löften är sanna, vi måste bara uppmuntra varandra i att göra goda handlingar och att ha tålamod och hoppas efter belöningen som Han har lovat Sina rättfärdiga tjänare. Må Allah göra oss bland Hans rättfärdiga tjänare som Han är nöjd med, och må Han trädda in oss i Jannah. Ameen!

En påminnelse till mig själv först och främst och sedan till er.

[1] At-Tirmidhi 2398 och ibn Madjah 4023

Vägledning

Det här handlar om ett händelse i mitt liv som var en upplevelse som jag sent kommer att glömma och ännu ett tecken från Allah och hur Han låter oss träffa fina människor i våra liv. En jätte fin upplevelse som jag känner är värt att delas med och inshaallah den kanske inspirerar någon eller några Allahu alim och jag hoppas att Allah vägleder någon genom den, ameen! Det var ett litet tag sen så jag ska göra mitt bästa att komma ihåg så mycket som jag kan inshaallah. Ha tålamod bi'idhnillah då kanske den är liiiite lång.

Denna händelsen skedde första maj för drygt fyra månader sen. Hur jag kommer ihåg detta trots mitt usla minne när det gäller tidsuppfattning kommer jag komma till om en stund. Jag hade varit hos min mamma över veckan eftersom jag behövde lite hjälp av min syster med plugget och sen också för att komma bort lite och ta det lugnt med familjen, men det vart istället att man tog det lugnt mer med familjen istället för att plugga. Så i alla fall tänkte jag att jag skulle åka tillbaka till sthlm på fredag morgon så att jag skulle hinna vara här precis innan fredagsbönen och därefter åka hem för att plugga. Tänkte inte på annat den dagen än att jag måste plugga och ta igen det som jag inte gjorde då jag var hos min mamma. Hade inga planer på att träffa bröder eller någonting, utan jag hade en plan och jag var fast besluten att fullfölja den.

Fredag kom och jag rörde mig mot sthlm. För de som bor i sthlm vet hur tempot är när man är central stationen, folk springer höger och vänster och är oftast jätte stressade, och den dagen var jag en av dessa människor. (hatar att stressa) Så medan jag gick eller rättare sagt stressade min väg i centralen så att jag kunde hinna med tåget till tensta för att be fredagsbönen, hörde jag någon bakom säga "excuse me, excuse me" och jag fortsatte att gå (som sagt, jag hade en plan och ville bara fullfölja min plan) i alla fall me being who I am kunde jag inte annat en stanna och se efter ifall det var verkligen till mig som personen försökte tala med, och när jag stannade så var det trots allt mig som personen försökte tala med.

Det var en man runt trettio års åldern som kom ifrån Nigeria och bodde i Norge. Han hade tydligen kommit till Sverige för att fixa med sitt visum i ambassaden här, men pga att det var en röd dag så var ambassaden stängd och han behövde hjälp eftersom han inte kände någon i Sverige. Det han frågade mig var, om jag kände till någonstans där han kunde bo över helgen, fram till måndagen tänkte han för då var det en vanlig dag igen och ambassaden skulle vara öppet som vanligt. Han undrade om jag kände till någon moské han kunde bo i över helgen, varför han föreslog en moské var för att jag hade på mig min islamiska klädsel, vilket jag senare fick veta var anledningen till varför han kom till mig från första början. Så jag sade till honom att moskén här låter inte folk sova över så det kunde han utesluta, och medan som vi pratade och försökte hitta en lösning var det enda jag kunde tänka på var plugget och min plan. (Jag är inte så där vanligtvis so dont get it twisted, hade bara mycket att tänka på vad gäller skolan). Men samtidigt som jag tänkte på plugget försökte jag också tänka ut ifall det kanske fanns någon som jag kände, men kom inte fram till någon..de flesta som jag kände hade familj och de som inte hade familj bodde en bit bort vilket skulle betyda att jag skulle bli tvungen att åka till dem och det skulle definitivt vara en mission jag inte pallade med, så det var också uteslutet. Nu började jag tänka på mig själv som ett alternativ för att hjälpa honom för vad skulle jag göra, kunde inte bara lämna honom där (had to do something) men samtidigt tänkte jag att gjorde jag det skulle det definitivt inte bli något plugg. Kheir inshaallah tänkte jag, inshaallah Allah kommer att belöna mig och det är tusen ggr bättre än vad jag skulle kunna få ut utav något plugg.

Jag sade till killen att jag kunde hjälpa honom, han kunde bo hos mig i helgen. Jag tog en chans med den här killen trots att jag inte kände honom alls, tänkte inshaallah man kunde göra lite dawa och kanske skulle Allah vägleda honom. Han blev i alla fall jätte glad och uppskattade det jätte mycket, och vi började röra oss mot tunnelbanan. På väg dit frågade jag honom rent spontant om han var muslim, och han svarade ja. Tänkte alhamdolilah - sa till honom "då antar jag att du vet vad fredagsbönen är?" och han sa att han visste vad det var, men han brukade inte be och han hade typ bara bett två eller tre ggr i sitt liv och det var under en ramadan för många år sen. Men han ville ändå hänga med.

Jag frågade honom vad han hette och han berättade att han hette Qaasim. Jag heter Maalik berättade jag. Han berättade lite om sig själv, han är gift med en norsk kvinna och har en liten dotter på två eller tre år. Han hade bott i Norge i fem år berättade han också. Och jag berättade lite grann om mig också osv. Vi kom till Tensta i god tid alhamdolilah en kvart innan bönen. Jag frågade honom om han hade wuduh utav ren reflex antar jag, trots att jag nog visste att han inte hade det och han sa att han inte hade det, då pekade jag till vart han kunde göra wuduh (tvagning) och han gick för att göra wuduh. Efter det kom han och satte sig bredvid mig, imamen kom, höll fredagspredikan, vi bad och började röra oss mot min lägenhet. På väg mot mig började vi prata lite mer om islam, jag ställde honom några frågor, berättade för honom lite av det som jag känner till om islam, och han blev väldigt intresserad. Jag förklarade för honom innebörden och betydelsen av bönen och hur viktigt det är att man ber. Men utan att han ska behöva känna sig belastad för man vill ju inte att det ska få en motsatt effekt precis, det var på en väldig lätt nivå om ni förstår vad jag menar. När vi kom hem ringde jag till en broder som jag känner, en jätte fin broder som jag brukar ta det lugnt med ganska ofta. Han kom förbi och vi gjorde i stort sett det vi brukar göra när vi och andra bröder ses, ta det lugnt, dricka te och prata. Pratade mycket om islam. Vi gick ut lite sedan för att handla och då fick han se lite av Hjulsta och Tensta. (Inte speciellt mycket att se, men kan inte tänka mig att bo på ett annat ställe än här) Sen gick vi tillbaka hem till mig, tog det lugnt ännu mer och brodern mashallah började intressera sig väldigt mycket på vårat sätt att bara ta det lugnt och prata, en ständig påminnelse till varandra om islam var det han fick uppleva - alhamdolilah. Han började fråga mycket frågor och berättade lite om hans syn på islam vilket var i stort sett noll för han visste ingenting alls. När det var dags att be magrib frågade jag om alla hade wuduh så att vi kunde be, då gick han in och gjorde wuduh och kom tillbaka väldigt snabbt och vi tvekade allihopa om han verkligen gjorde wuduh, det bodde och bor fortfarande en annan kille med mig som kommer från Libeya som var hemma för stunden också. Men istället för att ha misstankar om han gjorde wuduh tänkte jag nog att han hade säkert kvar sin wuduh från sist och skulle bara tvätta ansiktet eller skölja munnen snabbt..inga konstigheter med det. Sen när vi hade bett klart berättade brodern som jag bodde med att Qaasim tittade på hans rörelse hela tiden och kunde med stor sannolikhet inte recitera faatiha ens en gång. Och då frågade jag brodern om han kunde faatiha? Och då sa han att han kunde den en gång i tiden men eftersom det var så längesen sist han läste den hade han glömt bort den, vilket också inte är konstigt att man glömmer bort något man inte har gjort på länge. Jag sa i alla fall då till honom att vi skulle inshaallah lära honom den om han var intresserad. Och han var faktiskt väldigt ivrig i att vilja lära sig den mashallah tabaaraka allah =). Lite senare in mot kvällen bad vi isha och sedan bad vi fadjr och brodern som hälsade på rörde sig hem efter och jag satt uppe lite till med brodern Qaasim, men sen var jag tvungen att gå och lägga mig eftersom jag skulle upp dagen efter och jobba. Innan jag gick och la mig berättade jag däremot för brodern som bodde med mig som bara talar arabiska att denna brodern Qaasim bara talade norska och engelska och sa till honom, "jag vet inte hur ni ska klara av dagen imorn, men ni får hitta på nåt sätt att kommunicera på, ni får köra lite tecken språk eller något...inshaallah det ordnar sig." Jag skulle ju jobba stängning på mitt jobb vilket betydde att jag inte skulle komma hem förs runt tio på kvällen, och då skulle de vara tvungna att klara sig själva, men tänkte nog att det skulle gå. (Vilket det också gjorde.) Jag vaknade däremot dagen efter på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle vakna på, runt kl.7 på morgonen utav att Tupac was bumpin i mitt vardagsrum. Jag var fett trött, men fick samtidigt världens chock. Fattade inte riktigt först vad det var som hände, men efter nån minut kom jag och tänka på Qaasim och tänkte bara subhanallah. Killen vet ingenting om islam så jag tänkte inte precis gå till honom och börja dra värsta khutban (predikan) om musik, men det jag gjorde var att jag gick till honom och sa till honom att jag inte lyssnar på musik, vilket han inte verkade förstå först, men jag sa till honom att om han ville lyssna kunde han lyssna på sina hörlurar. Var för trött för att sitta uppe med honom så tidigt så jag gick och la mig igen och vaknade några timmar efteråt. Och brodern som bodde med mig kom hem någon timme senare eftersom han hade varit och jobbat själv lite på morgonen. Qaasim berättade i alla fall för mig att han ville ta en tur ner till stan och ta lite bilder och gå omkring lite i olika affärer. Jag sa till honom att han kunde göra det och frågade om han skulle senare hitta tillbaka och det skulle tydligen inte vara nåt problem för honom.

Jag gick till jobbet och kom tillbaka senare på kvällen som sagt. Och Qaasim och brodern som bodde med mig satt hemma och tog det lugnt. Jag frågade Qaasim om han hade vart nere på stan, men han hade inte det, de satt bara hemma och tog det lugnt. Och deras sätt att kommunicera på funkade väl bra, för på nåt sätt så klarade de igenom dagen. Brodern som hade vart på besök hos mig ringde mig och ville att vi skulle göra ett besök till honom vilket vi också gjorde. Vi satt och tog det lugnt, åt lite mat och självklart drack lite te =). Qaasim blev mer och mer bekväm med oss och började öppna sig lite mer för oss. Han berättade att han inte kunde ana att man faktiskt kunde sitta så som vi brukade göra och ha en sån trevlig stund utan alkohol och annat berusningsmedel. Jag berättade för honom att många utav oss hade suttit i samma båt som han satt, vilket var att den enda gången som man verkligen kunde ha "kul" var när man var påverkad av nån sort. Men det var bara en falsk och flyktig glädje som många människor tror sig vara riktig. Men sanningen är att den glädjen inte är riktigt, för en person som behöver annat medel för att må bra, mår inte bra.

När vi kom tillbaka hem till mig sa Qaasim någonting till mig som fick mig att komma ihåg något som jag hörde när jag lyssnade på en lektion med en shaykh. Han sa till mig, "jag kan inte förstå att hela den här tiden har jag varit död, jag har varit död och inte vetat om det förs jag träffade er." Subhanallah...när jag tänker tillbaka på den tiden jag hade med den brodern..Allahu akbar! Det finns inget som jag kan skriva som kan beskriva vilken känsla jag hade när jag var med den brodern och bara se hur allt helt plötsligt blev riktigt för honom, att han började leva då, subhanallah. Jag berättade i alla fall för honom om den lektionen och sa till honom att: "det du precis sa är samma sak som jag hörde när en shaykh berättade om en kille som han träffade som sa samma sak till honom". Shaykhen berättade: "En fredag då jag höll fredagspredikan (detta var i egypten) efter bönen var slut var det en man som kom till mig och han grät så mycket, han grät på ett sätt jag aldrig hört förut. Och han kom och kramade mig och bad mig att följa med honom hem, så jag sa till honom att det skulle jag göra. När vi kom hem till honom kunde jag märka på en gång att detta var en person av en förmögen familj. Han hade ett jätte stort hus med jätte stora rum och det var flera rum i hans hus, vi gick igenom ett rum och där var ett vardags rum, vi gick igenom ett annat rum och där var en bar av nån sort och det fanns en massa alkohol i det rummet, och vi fortsatte att gå tills vi kom till ett rum där vi satt och denna man berättade för mig vad som hade hänt. Han berättade för mig att ' igår höll jag på att göra zina (otukt) med en känd egyptisk sångerska(eller skåderspelarska, kommer inte riktigt ihåg det var ett av dom iaf) och vaknade upp dagen efter och kom ihåg att jag hade glömt en stor summa pengar i närheten av moskén som du höll predikan, och när jag åkte dit såg jag en stor skara människor som radades utanför moskén och frågade de som stod på gatan varför det var en sån stor folksamling och de sa att det var en fredagspredikan. Han visste inte ens vad det var och frågade vad en fredagspredikan var, och de sa till honom att slå på sin radio som han hade i bilen. När han gjorde det satt han i sin bil och lyssnade och började gråta och gråta och gråta och sa till shaykhen, jag insåg att när jag satt i den bilen att jag har varit död hela tiden.." Och det var precis det Qaasim sa till mig. Det är Allah som vägleder folk till Hans religion wa lillahi al hamd, men det finns en känsla som vi människor kan få då vi ser något fint ske eller t.ex om du ser en lättnad hos en person..ex en person om inte har sett sin familj i typ tjugo år och lyckas sedan återförenas med sin familj, det är en fin känsla som man får då man sitter och tittar på familjen...man grips med på nåt sätt...och på samma sätt greps jag med av denna brodern då han hade hittat sin vägledning. Och jag sa till honom att allt som sker sker på grund av ett syfte, det finns ett syfte med allt. Och då berättade han till mig om när han satt i tåg stationen ett tag innan jag kom gåendes... Han sa att han hade suttit där jätte länge och bara väntade in rätt person att gå fram till och be om hjälp och när han såg mig gåendes där tyckte han att jag var den personen som han skulle be om hjälp. Allah är den Bästa planeraren och Han planerar allt utifrån Hans Hikma. Hikma på arabiska betyder visdom, men det betyder är att sätta någonting i dess rätta plats. Och detta är vad Allah gör konstant. Han sätter saker i dess rätta platser, Allahu akbar!

Qaasim den natten berättade för mig allt, han verkligen öppnade sig till mig och berättade en massa saker som jag tyvärr och vill helst inte skriva här för det är väldigt djupa saker som rör mycket av hans liv som jag inte skulle vilja avslöja utan hans tillåtelse. Men brodern hade nu vaknat till liv, han ville be, han ville lära sig faatiha, han ville lära sig mer om islam och sin Herre. Han ville ha mer och mer och mer, Allahu akbar! Men en grej kan jag berätta och det var han tyngdes av en grej och det var att han inte visste om Allah skulle förlåta honom för hans synder. Jag påminde då honom att slå länge som han fortfarande lever har han möjlighet att göra tawba (vända sig till Allah och söka förlåtelse). Han sa att han skulle inshaallah göra det, och han berättade att han skulle klippa sina gamla kompisar och börja hänga med en broder som bor där i Norge som han kände. På söndagen hände det inte så mycket, Qaasim berättade däremot om hans fru som inte var muslim men som han ville skulle bli muslim. Jag sa till honom att göra mycket dua och att han först ska börja jobba med sig själv sen kunde han inshaallah börja jobba lite med sin fru. Och jag gav honom lite böcker som han kunde ta med sig hem, och några böcker som han kunde låta sin fru läsa som handlade om islam och kristendomen då hon var kristen. Och när måndagen kom, var det dags för brodern att ge sig av, men vi bytte nummer och mejl varandra och alhamdolilah jag lärde känna ännu en ny och jätte trevlig broder.

Där gick jag och tänkte på mitt plugg, men det Allah hade planerat för mig under den helgen slutade upp med att bli bättre än något annat jag faktiskt för den stunden kunde viljat ha. Jag träffade en väldigt fin broder som jag fortfarande har lite kontakt med. Och jag ber Allah att stärka brodern i deenen och inte låter honom gå vilse efter att han har fått vägledning, och må Allah göra det samma för oss, hålla oss på sanningen vilken är en och hålla oss på den raka vägen vilken är en och på vägledningen vilken är en, och må Han skydda oss från allt ont fram till domedagen, ameen!

Att Dyrka ALLAH - även efter Ramadan

Ramadan har nått sitt slut och det har varit en månad full av välsignelser, vi tackar Allah tabaaraka wa ta'aala för den underbara och ädla månaden och vi ber Honom att acceptera våra handlingar under denna ädla månaden och att Han håller oss stadfasta efter denna ädla månaden och att Han förlåter våra synder, Allahomma ameen!

Sufyan Ibn Abdillah (radhia Allahu anhu) sa: "Å Allahs Sändebud, berätta för mig något om islam som jag inte behöver fråga någon annan efter dig." Han (sallallahu aleyhi wa salam) sade: "Säg: Jag tror på Allah och håll dig sedan fast vid det."

[Sahih Muslim nr38]

Denna hadith bevisar att det är obligatoriskt för tjänaren att uthärda och hålla fast vid att lyda Allah samt att utföra obligatoriska handlingar som hålla sig borta från det förbjudna, efter det att han trott på Honom. Detta lyckas man med genom att följa den Raka vägen - som är den fasta religionen - utan att avvika ifrån den.

Om en muslim tog sig igenom Ramadan genom att fasta alla dagarna och spendera dess nätter i bön, och blev van vid dessa goda handlingar, så måste han fortsätta att lyda Allah även i framtiden. Detta är en sann tjänare. För sannerligen är Herren över månaderna En, och Han vakar ständigt över oss och Ser Sina tjänare hela tiden. I endast i månaden ramadan.

Att hålla sig stadig även efter Ramadan och att kämpa för att fortsätta vara lydig mot Allah är det största tecknet på att man har dragit nytta av månaden Ramadan. Det är ett tecken på att fastan accepterats och ett tecken på framgång.

Vidare så tar en tjänares handlingar inte slut när en månad slutar och en ny börjar. Snarare så fortsätter de goda handlingarna tills man dör, för Allah säger:

"Och dyrka din Herre tills döden når dig" (15:99)

Om fastan i Ramadan avslutas, så kan man fortsätta att fasta frivillig fasta under hela året. Om nattbönen i Ramadan avslutas, så är sannerligen resten av året en tid för nattbön - alhamdolilah!

Och om zakatul-Fitr avslutas, så finns det fortfarande Zakah (allmosa) som är obligatorisk och likaså frivillig välgörenhet som pågår hela året. Detsamma gäller att läsa Quranen, att fundera över dess mening såväl som andra rättfärdiga handlingar; de kan utföras när som helst. Från de gåvor många gåvor som Allah har skänkt till Sina tjänare är att Han har gett oss många olika tillvägagångsätt att utföra gott. Därför måste entusiasmen hos muslimer vara stadig och han/hon måste fortsätta tjäna sin Herre.

Det är olyckligt att vissa människor utför olika sorters dyrkan under Ramadan - de ber alla bönder i moskén, de reciterar Quranen mycket och de ger välgörenhet från sina tillgångar. Men när Ramadana är slut blir de lata i sin dyrkan. Ibland lämnar de även det som är obligatoriskt, som att be i moskén!

Och somliga lämnar bönen helt då Ramadan är slut, vilket är en riktigt katastrof! Bönen är Islams andra pelare efter trosbekännelsen och den är religionens grund. Bönen skiljer muslimen från icke-muslimen precis som Profeten (aleyhi salatu wa salam) sade: "Skiljetecknet mellan oss och dem (dvs kuffar) är Bönen, följaktligen är den som har lämnat den en som har begått kufr."

[Sahih ibn Madjah m.fl]

Och han (aleyhi salatu wa salam) sade: "Det som står mellan en man och kurf (otro) är att han lämnar bönen."

[Sahih -ul-Djaami 2848]

Och hadithen där Umm Aymaan (radhia Allahu anhaa) berättade att Profeten (sallallahu aleyhi wa salam) sagt: "...och lämna inte en enda bön avsiktligt, för sannerligen är Allah och Hans Sändebud fria från den som gör det."

[Sahih at-Targhib wat-Tarhib 1/228]

Som ni ser är bönen oerhört viktig och belöningen för att utföra den på korrekt sätt är stor. Profeten (sallallahu aleyi wa salam) sade: "Fem böner har Allah gjort obligatoriska för tjänarna. Den som kommer [inför Allah] utan att försummat någon av dem och inte varit nonchalant mot deras förpliktelse, denne har ett löfte hos Allah att Han skall låta Honom träda in i Paradiset. Men vad gäller den som kommer [inför Allah] och inte har utfört dessa böner, denne har inget löfte med Allah. Om Allah vill förlåter Han honom."

[Sahih ibn Madjah 115]

Och en del utför även förbjudna handlingar så som att sova förbi bönerna, delta i trams och klubbar, till och med på Eid-dagen! Att få hjälp mot dessa onda ting kan endast fungera genom Allahs nåd. De förstör det som de byggt upp och etablerat.

Detta tyder på moraliskt fördärv och är ett tecken på undergång. Vi ber Allah om skydd! Sannerligen, dessa människor ber om förlåtelse och ångrar sig samt håller sig borta från synder som om dessa saker vore något som är begränsat till månaden Ramadan. Det är som om de slutar synda för att det är månaden Ramadan, inte av fruktan för Allah. Hur vilsna är inte dessa människor som inte känner Allah förutom under Ramadan.

Framgången som Allah skänker till Sina tjänare ligger i att fasta Ramadan. Och Allahs hjälp i detta är en stor välsignelse. Detta kräver att tjänaren är tacksam gentemot sin Herre. Detta förstår vi från den Versen som betyder...;

Håll [fastan under den föreskrivna] perioden och prisa Gud som har väglett er - kanske skall ni visa [Honom] tacksamhet. (2:185)

Så den som är tacksam för att ha fullgjort fastan kommer att vara stadig och fortsätta utföra rättfärdiga handlingar.

En muslims korrekta uppförande är att han prisar och tackar sin Herre för möjligheten att fasta och utföra nattbön. Hans tillstånd efter Ramadan är bättre än före Ramadan. Han är mer redo att lyda, han göra goda handlingar och praktisera obligatoriska. Detta beror på att han har dragit nytta av denna månad som är ett system av rättsregler som lär och uppfostrar muslimerna. Denna person fruktar att inte få sin fasta accepterad, för sannerligen accepterar Allah endast handlingar från de som har taqwa - gudsfruktan.

De rättfärdiga föregångarna brukade kämpa för att komplettera och fullborda sina handlingar, och hoppades efteråt, att handlingarna skulle accepteras och fruktade att de skulle avfärdas. Det har rapporterats att Ali (radhia Allahu anhu) sade: "Lägg mer vikt vid att era handlingar ska accepteras än vid själva handlingen. Hörde du inte Allah säga:

Sannerligen tar Allah inte emot av andra än dem som fruktar Honom. (5:27)

Och Aishah (radhia Allahu anhaa) sade: " Jag frågade Allahs Sändebud angående versen:

"Och de som ger bort det de ger, medan deras hjärtan skakar i fruktan." (23:60)

Är det de som dricker alkohol och stjäl? Han (sallallahu aleyhi wa salam) sa: Nej as-Siddiqs dotter. Det är de som fastar och ber och ger till välgörenhet, och fruktar att det inte ska accepteras från dem. Det är de som rusar för att utföra goda handlingar och de är de första att göra dem."

[Sahih Sunan at-Tirmidhi 3/7980]

Så var varnande, och återigen var varnande - för att vända ryggen efter att vägledning nått dig, för att gå vilse efter att ha hållit ut!

Och be Allah att skänka dig uthärdighet i att utföra rättfärdiga gärningar och att fortsätta att utföra goda handlingar. Och vi ber Allah att skänker dig och oss ett gott slut, och att Han accepterar vår Ramadan.

Allahomma ameen!

Och må Allahs Frid och Välsignelse vila över vår Profet Muhammed.

Källa: Ahadith as-Siyaam, Ahkam wa adaab av Sh. Abdullah al-Fawzan. Med viss omskrivning