Vägledning

Det här handlar om ett händelse i mitt liv som var en upplevelse som jag sent kommer att glömma och ännu ett tecken från Allah och hur Han låter oss träffa fina människor i våra liv. En jätte fin upplevelse som jag känner är värt att delas med och inshaallah den kanske inspirerar någon eller några Allahu alim och jag hoppas att Allah vägleder någon genom den, ameen! Det var ett litet tag sen så jag ska göra mitt bästa att komma ihåg så mycket som jag kan inshaallah. Ha tålamod bi'idhnillah då kanske den är liiiite lång.

Denna händelsen skedde första maj för drygt fyra månader sen. Hur jag kommer ihåg detta trots mitt usla minne när det gäller tidsuppfattning kommer jag komma till om en stund. Jag hade varit hos min mamma över veckan eftersom jag behövde lite hjälp av min syster med plugget och sen också för att komma bort lite och ta det lugnt med familjen, men det vart istället att man tog det lugnt mer med familjen istället för att plugga. Så i alla fall tänkte jag att jag skulle åka tillbaka till sthlm på fredag morgon så att jag skulle hinna vara här precis innan fredagsbönen och därefter åka hem för att plugga. Tänkte inte på annat den dagen än att jag måste plugga och ta igen det som jag inte gjorde då jag var hos min mamma. Hade inga planer på att träffa bröder eller någonting, utan jag hade en plan och jag var fast besluten att fullfölja den.

Fredag kom och jag rörde mig mot sthlm. För de som bor i sthlm vet hur tempot är när man är central stationen, folk springer höger och vänster och är oftast jätte stressade, och den dagen var jag en av dessa människor. (hatar att stressa) Så medan jag gick eller rättare sagt stressade min väg i centralen så att jag kunde hinna med tåget till tensta för att be fredagsbönen, hörde jag någon bakom säga "excuse me, excuse me" och jag fortsatte att gå (som sagt, jag hade en plan och ville bara fullfölja min plan) i alla fall me being who I am kunde jag inte annat en stanna och se efter ifall det var verkligen till mig som personen försökte tala med, och när jag stannade så var det trots allt mig som personen försökte tala med.

Det var en man runt trettio års åldern som kom ifrån Nigeria och bodde i Norge. Han hade tydligen kommit till Sverige för att fixa med sitt visum i ambassaden här, men pga att det var en röd dag så var ambassaden stängd och han behövde hjälp eftersom han inte kände någon i Sverige. Det han frågade mig var, om jag kände till någonstans där han kunde bo över helgen, fram till måndagen tänkte han för då var det en vanlig dag igen och ambassaden skulle vara öppet som vanligt. Han undrade om jag kände till någon moské han kunde bo i över helgen, varför han föreslog en moské var för att jag hade på mig min islamiska klädsel, vilket jag senare fick veta var anledningen till varför han kom till mig från första början. Så jag sade till honom att moskén här låter inte folk sova över så det kunde han utesluta, och medan som vi pratade och försökte hitta en lösning var det enda jag kunde tänka på var plugget och min plan. (Jag är inte så där vanligtvis so dont get it twisted, hade bara mycket att tänka på vad gäller skolan). Men samtidigt som jag tänkte på plugget försökte jag också tänka ut ifall det kanske fanns någon som jag kände, men kom inte fram till någon..de flesta som jag kände hade familj och de som inte hade familj bodde en bit bort vilket skulle betyda att jag skulle bli tvungen att åka till dem och det skulle definitivt vara en mission jag inte pallade med, så det var också uteslutet. Nu började jag tänka på mig själv som ett alternativ för att hjälpa honom för vad skulle jag göra, kunde inte bara lämna honom där (had to do something) men samtidigt tänkte jag att gjorde jag det skulle det definitivt inte bli något plugg. Kheir inshaallah tänkte jag, inshaallah Allah kommer att belöna mig och det är tusen ggr bättre än vad jag skulle kunna få ut utav något plugg.

Jag sade till killen att jag kunde hjälpa honom, han kunde bo hos mig i helgen. Jag tog en chans med den här killen trots att jag inte kände honom alls, tänkte inshaallah man kunde göra lite dawa och kanske skulle Allah vägleda honom. Han blev i alla fall jätte glad och uppskattade det jätte mycket, och vi började röra oss mot tunnelbanan. På väg dit frågade jag honom rent spontant om han var muslim, och han svarade ja. Tänkte alhamdolilah - sa till honom "då antar jag att du vet vad fredagsbönen är?" och han sa att han visste vad det var, men han brukade inte be och han hade typ bara bett två eller tre ggr i sitt liv och det var under en ramadan för många år sen. Men han ville ändå hänga med.

Jag frågade honom vad han hette och han berättade att han hette Qaasim. Jag heter Maalik berättade jag. Han berättade lite om sig själv, han är gift med en norsk kvinna och har en liten dotter på två eller tre år. Han hade bott i Norge i fem år berättade han också. Och jag berättade lite grann om mig också osv. Vi kom till Tensta i god tid alhamdolilah en kvart innan bönen. Jag frågade honom om han hade wuduh utav ren reflex antar jag, trots att jag nog visste att han inte hade det och han sa att han inte hade det, då pekade jag till vart han kunde göra wuduh (tvagning) och han gick för att göra wuduh. Efter det kom han och satte sig bredvid mig, imamen kom, höll fredagspredikan, vi bad och började röra oss mot min lägenhet. På väg mot mig började vi prata lite mer om islam, jag ställde honom några frågor, berättade för honom lite av det som jag känner till om islam, och han blev väldigt intresserad. Jag förklarade för honom innebörden och betydelsen av bönen och hur viktigt det är att man ber. Men utan att han ska behöva känna sig belastad för man vill ju inte att det ska få en motsatt effekt precis, det var på en väldig lätt nivå om ni förstår vad jag menar. När vi kom hem ringde jag till en broder som jag känner, en jätte fin broder som jag brukar ta det lugnt med ganska ofta. Han kom förbi och vi gjorde i stort sett det vi brukar göra när vi och andra bröder ses, ta det lugnt, dricka te och prata. Pratade mycket om islam. Vi gick ut lite sedan för att handla och då fick han se lite av Hjulsta och Tensta. (Inte speciellt mycket att se, men kan inte tänka mig att bo på ett annat ställe än här) Sen gick vi tillbaka hem till mig, tog det lugnt ännu mer och brodern mashallah började intressera sig väldigt mycket på vårat sätt att bara ta det lugnt och prata, en ständig påminnelse till varandra om islam var det han fick uppleva - alhamdolilah. Han började fråga mycket frågor och berättade lite om hans syn på islam vilket var i stort sett noll för han visste ingenting alls. När det var dags att be magrib frågade jag om alla hade wuduh så att vi kunde be, då gick han in och gjorde wuduh och kom tillbaka väldigt snabbt och vi tvekade allihopa om han verkligen gjorde wuduh, det bodde och bor fortfarande en annan kille med mig som kommer från Libeya som var hemma för stunden också. Men istället för att ha misstankar om han gjorde wuduh tänkte jag nog att han hade säkert kvar sin wuduh från sist och skulle bara tvätta ansiktet eller skölja munnen snabbt..inga konstigheter med det. Sen när vi hade bett klart berättade brodern som jag bodde med att Qaasim tittade på hans rörelse hela tiden och kunde med stor sannolikhet inte recitera faatiha ens en gång. Och då frågade jag brodern om han kunde faatiha? Och då sa han att han kunde den en gång i tiden men eftersom det var så längesen sist han läste den hade han glömt bort den, vilket också inte är konstigt att man glömmer bort något man inte har gjort på länge. Jag sa i alla fall då till honom att vi skulle inshaallah lära honom den om han var intresserad. Och han var faktiskt väldigt ivrig i att vilja lära sig den mashallah tabaaraka allah =). Lite senare in mot kvällen bad vi isha och sedan bad vi fadjr och brodern som hälsade på rörde sig hem efter och jag satt uppe lite till med brodern Qaasim, men sen var jag tvungen att gå och lägga mig eftersom jag skulle upp dagen efter och jobba. Innan jag gick och la mig berättade jag däremot för brodern som bodde med mig som bara talar arabiska att denna brodern Qaasim bara talade norska och engelska och sa till honom, "jag vet inte hur ni ska klara av dagen imorn, men ni får hitta på nåt sätt att kommunicera på, ni får köra lite tecken språk eller något...inshaallah det ordnar sig." Jag skulle ju jobba stängning på mitt jobb vilket betydde att jag inte skulle komma hem förs runt tio på kvällen, och då skulle de vara tvungna att klara sig själva, men tänkte nog att det skulle gå. (Vilket det också gjorde.) Jag vaknade däremot dagen efter på ett sätt som jag aldrig trodde att jag skulle vakna på, runt kl.7 på morgonen utav att Tupac was bumpin i mitt vardagsrum. Jag var fett trött, men fick samtidigt världens chock. Fattade inte riktigt först vad det var som hände, men efter nån minut kom jag och tänka på Qaasim och tänkte bara subhanallah. Killen vet ingenting om islam så jag tänkte inte precis gå till honom och börja dra värsta khutban (predikan) om musik, men det jag gjorde var att jag gick till honom och sa till honom att jag inte lyssnar på musik, vilket han inte verkade förstå först, men jag sa till honom att om han ville lyssna kunde han lyssna på sina hörlurar. Var för trött för att sitta uppe med honom så tidigt så jag gick och la mig igen och vaknade några timmar efteråt. Och brodern som bodde med mig kom hem någon timme senare eftersom han hade varit och jobbat själv lite på morgonen. Qaasim berättade i alla fall för mig att han ville ta en tur ner till stan och ta lite bilder och gå omkring lite i olika affärer. Jag sa till honom att han kunde göra det och frågade om han skulle senare hitta tillbaka och det skulle tydligen inte vara nåt problem för honom.

Jag gick till jobbet och kom tillbaka senare på kvällen som sagt. Och Qaasim och brodern som bodde med mig satt hemma och tog det lugnt. Jag frågade Qaasim om han hade vart nere på stan, men han hade inte det, de satt bara hemma och tog det lugnt. Och deras sätt att kommunicera på funkade väl bra, för på nåt sätt så klarade de igenom dagen. Brodern som hade vart på besök hos mig ringde mig och ville att vi skulle göra ett besök till honom vilket vi också gjorde. Vi satt och tog det lugnt, åt lite mat och självklart drack lite te =). Qaasim blev mer och mer bekväm med oss och började öppna sig lite mer för oss. Han berättade att han inte kunde ana att man faktiskt kunde sitta så som vi brukade göra och ha en sån trevlig stund utan alkohol och annat berusningsmedel. Jag berättade för honom att många utav oss hade suttit i samma båt som han satt, vilket var att den enda gången som man verkligen kunde ha "kul" var när man var påverkad av nån sort. Men det var bara en falsk och flyktig glädje som många människor tror sig vara riktig. Men sanningen är att den glädjen inte är riktigt, för en person som behöver annat medel för att må bra, mår inte bra.

När vi kom tillbaka hem till mig sa Qaasim någonting till mig som fick mig att komma ihåg något som jag hörde när jag lyssnade på en lektion med en shaykh. Han sa till mig, "jag kan inte förstå att hela den här tiden har jag varit död, jag har varit död och inte vetat om det förs jag träffade er." Subhanallah...när jag tänker tillbaka på den tiden jag hade med den brodern..Allahu akbar! Det finns inget som jag kan skriva som kan beskriva vilken känsla jag hade när jag var med den brodern och bara se hur allt helt plötsligt blev riktigt för honom, att han började leva då, subhanallah. Jag berättade i alla fall för honom om den lektionen och sa till honom att: "det du precis sa är samma sak som jag hörde när en shaykh berättade om en kille som han träffade som sa samma sak till honom". Shaykhen berättade: "En fredag då jag höll fredagspredikan (detta var i egypten) efter bönen var slut var det en man som kom till mig och han grät så mycket, han grät på ett sätt jag aldrig hört förut. Och han kom och kramade mig och bad mig att följa med honom hem, så jag sa till honom att det skulle jag göra. När vi kom hem till honom kunde jag märka på en gång att detta var en person av en förmögen familj. Han hade ett jätte stort hus med jätte stora rum och det var flera rum i hans hus, vi gick igenom ett rum och där var ett vardags rum, vi gick igenom ett annat rum och där var en bar av nån sort och det fanns en massa alkohol i det rummet, och vi fortsatte att gå tills vi kom till ett rum där vi satt och denna man berättade för mig vad som hade hänt. Han berättade för mig att ' igår höll jag på att göra zina (otukt) med en känd egyptisk sångerska(eller skåderspelarska, kommer inte riktigt ihåg det var ett av dom iaf) och vaknade upp dagen efter och kom ihåg att jag hade glömt en stor summa pengar i närheten av moskén som du höll predikan, och när jag åkte dit såg jag en stor skara människor som radades utanför moskén och frågade de som stod på gatan varför det var en sån stor folksamling och de sa att det var en fredagspredikan. Han visste inte ens vad det var och frågade vad en fredagspredikan var, och de sa till honom att slå på sin radio som han hade i bilen. När han gjorde det satt han i sin bil och lyssnade och började gråta och gråta och gråta och sa till shaykhen, jag insåg att när jag satt i den bilen att jag har varit död hela tiden.." Och det var precis det Qaasim sa till mig. Det är Allah som vägleder folk till Hans religion wa lillahi al hamd, men det finns en känsla som vi människor kan få då vi ser något fint ske eller t.ex om du ser en lättnad hos en person..ex en person om inte har sett sin familj i typ tjugo år och lyckas sedan återförenas med sin familj, det är en fin känsla som man får då man sitter och tittar på familjen...man grips med på nåt sätt...och på samma sätt greps jag med av denna brodern då han hade hittat sin vägledning. Och jag sa till honom att allt som sker sker på grund av ett syfte, det finns ett syfte med allt. Och då berättade han till mig om när han satt i tåg stationen ett tag innan jag kom gåendes... Han sa att han hade suttit där jätte länge och bara väntade in rätt person att gå fram till och be om hjälp och när han såg mig gåendes där tyckte han att jag var den personen som han skulle be om hjälp. Allah är den Bästa planeraren och Han planerar allt utifrån Hans Hikma. Hikma på arabiska betyder visdom, men det betyder är att sätta någonting i dess rätta plats. Och detta är vad Allah gör konstant. Han sätter saker i dess rätta platser, Allahu akbar!

Qaasim den natten berättade för mig allt, han verkligen öppnade sig till mig och berättade en massa saker som jag tyvärr och vill helst inte skriva här för det är väldigt djupa saker som rör mycket av hans liv som jag inte skulle vilja avslöja utan hans tillåtelse. Men brodern hade nu vaknat till liv, han ville be, han ville lära sig faatiha, han ville lära sig mer om islam och sin Herre. Han ville ha mer och mer och mer, Allahu akbar! Men en grej kan jag berätta och det var han tyngdes av en grej och det var att han inte visste om Allah skulle förlåta honom för hans synder. Jag påminde då honom att slå länge som han fortfarande lever har han möjlighet att göra tawba (vända sig till Allah och söka förlåtelse). Han sa att han skulle inshaallah göra det, och han berättade att han skulle klippa sina gamla kompisar och börja hänga med en broder som bor där i Norge som han kände. På söndagen hände det inte så mycket, Qaasim berättade däremot om hans fru som inte var muslim men som han ville skulle bli muslim. Jag sa till honom att göra mycket dua och att han först ska börja jobba med sig själv sen kunde han inshaallah börja jobba lite med sin fru. Och jag gav honom lite böcker som han kunde ta med sig hem, och några böcker som han kunde låta sin fru läsa som handlade om islam och kristendomen då hon var kristen. Och när måndagen kom, var det dags för brodern att ge sig av, men vi bytte nummer och mejl varandra och alhamdolilah jag lärde känna ännu en ny och jätte trevlig broder.

Där gick jag och tänkte på mitt plugg, men det Allah hade planerat för mig under den helgen slutade upp med att bli bättre än något annat jag faktiskt för den stunden kunde viljat ha. Jag träffade en väldigt fin broder som jag fortfarande har lite kontakt med. Och jag ber Allah att stärka brodern i deenen och inte låter honom gå vilse efter att han har fått vägledning, och må Allah göra det samma för oss, hålla oss på sanningen vilken är en och hålla oss på den raka vägen vilken är en och på vägledningen vilken är en, och må Han skydda oss från allt ont fram till domedagen, ameen!