Islam - den tysta massans religion?

Som muslim är det mer ofta än sällan nedslående att ta del av vad svensk media har att rapportera från vår turbulenta värld. Konflikten mellan Israel och palestinierna har efter Operation Gjutet Bly i stort sett försvunnit från mediebruset för att istället ersättas med nyheter om kravallerna i Iran, kriget i Somalia och självklart den amerikanska ockupationen utav Irak och Afghanistan.

Det kommer kanske inte som någon nyhet att diverse opinionsbildare inte är sena med att i skrift och tal delge Sverige sina analyser och åsikter om dessa blodiga oroshärdar.
"Varför slåss dem?"
"Vem började?"
"Vilka är de olika sidorna?"
När de här frågorna besvaras så blir en naturlig följd också att Islam och dess följeslagare tas upp, analyseras och kritiseras. Så här långt finner jag inget att anmärka på - den som förbiser religiös tillhörighet och synen på gud när man skall förklara hur världen är beskaffad står inför en formidabel utmaning; prova själv att försöka förklara någon av de konflikter jag nämnde utan att ta upp det.

En annan sida av dessa konflikter som ofta tas upp (av förklarliga skäl) är hur de påverkas oss i Västvärlden i allmänhet och Sverige i synnerhet. Det finns två sortens tendenser kopplade till Islam som man lägger stor fokus på i svensk media; dels tendensen att vissa muslimer (med skiftande religiös- och politisk radikalitet) krävt politiska reformer som harmoniserar samhällets politiska system med Islams budskap (s k "islamism") och dels tendensen att invandrade muslimer och barn till invandrare muslimer som kommit till Sverige från konflikthärdar väljer att bege sig tillbaka till sina hemländer för att delta i väpnad kamp i Islams namn (sk "jihadism").
När man läser i tidningarna eller ser på TV om islamism och jihadism så sker det per definition alltid i en mycket negativ dager. Det rör sig om problem för Sverige; hot mot integrationen, hot mot kvinnor, hot mot demokratin, hot mot Sveriges internationella anseende osv.

Det som gör det hela så märkligt är egentligen inte att debatten är så onyanserad eller att nyhetsinslagen är så vinklade. Det märkliga är att det helt saknas någon form av motpol.
Medias hetskampanj mot muslimer har pågått i stort sett oavbrutet sedan terroristattacken mot World Trade Center den 11 september 2001. Muslimer i Sverige har fått finna sig i anklagelser om demokratiförakt, terrorism, kvinnoförtryck osv.

Att göra en lista över alla märkliga påhopp skulle ta alltför lång tid men något som jag spontant minns var när Mahmoud Aldebe, ordförande i Sveriges muslimska förbund år 2006 i ett öppet brev adresserat till samtliga svenska riksdagspartier åberopade såväl svensk tradition av religionsfrihet som FN:s deklaration för mänskliga rättigheter samt Europakonventionen för mänskliga rättigheter för att införa viss särlagstiftning för muslimer i Sverige som skulle harmonisera svensk lagstiftning med Islam, bl a rätten för muslimer att vara lediga under stora muslimska helgdagar, räntefria lån för att finansiera moskébyggen, ökad religionsundervisning i skolan samt viss juridisk auktoritet till imamer i familjerättsliga ärenden (som giftemål och skillsmässa). Skälet var förstås att de allra flesta muslimer i Sverige har rötter utomlands och ville att de äktenskap de ingick i Sverige skulle vara juridiskt giltiga även i hemlandet.
Tidningarna valde att rapportera om händelsen med smakfulla rubriker som "KRAV PÅ SHARIADOMSTOLAR I SVERIGE" för att svensson verkligen ska rysa hemma vid köksbordet och få upp bilder av kvinnor som stenas till döds inför publik. Historien föll ganska snabbt i glömska men utan att några kritiska röster någonsin ifrågasatte hetsandet och de lögnaktiga rubrikvalen.

Det är först nu (efter nästan en hel sidas text) som jag kommer till min poäng: nämligen att muslimer aldrig har någon aktiv roll i svensk media.
Det finns inga öppet muslimska journalister i någon av de stora dagstidningarna. Inga muslimer återfinns bland kolumnisterna. Inga muslimer syns till på ledarsidorna. På debattsidorna lyser lärda inom Islam med sin frånvaro, möjligen med Jan Hjärpe (som själv inte är muslim) som undantag.
Samma påpekanden kan göras om svensk TV.

Under sommaren har det skrivits en hel del om de unga svenska män med somaliskt ursprung som rest till Somalia för att under förevändning av att göra jihad strida för Al-Shabaab mot den etiopiskt understödda exilregeringens soldater. Men aldrig någonsin har en imam eller liknande auktoritet intervjuats i tidningarna eller i TV för att diskutera fenomenet.

När SVT lanserade sin mini-serie "Halal-TV" så präglades denna utav otroligt amatörmässigt redaktionsarbete; trots att en mängd samhällsfrågor togs upp ur ett muslimskt perspektiv så fanns aldrig någon religiöst lärd person med någonstans som kunde delge en, om inte officiell så åtminstone allmängiltig tolkning i frågorna. Den enda gången man i samband med programmet (och överhuvudtaget) fick se en Imam i tv var då tv-programmet "Debatt" tog upp handskakningar mellan könen som hälsningssätt (och nämnda Imam tillförde inte diskussionen något nämnvärt).

Nu ska man förvisso inte jämföra äpplen med päron men jag ber dig ändå som läsare att göra följande tankeexperiment: det finns en handfull namnkunniga judiska journalister i svenska tidningar; Cordelia Edwardson, Paulina Neuding, Nathan Sachar, Göran Rosenberg och Peter Wolodarski. Tänk dig hur tidningarnas bevakningen av judiskt relaterade ämnen (t ex traditioner och religiösa läror) i allmänhet och Israel i synnerhet skulle se ut utan dessa. Kan du föreställa dig hur anklagelserna hade haglat?

Bristen på muslimskt deltagande i svensk media är i mitt tycke inte bara ett principiellt problem utan även en stor demokratibrist. Som demografisk grupp kan svenska muslimer räknas till flera hundra tusen (wikipedias artikel hänvisar till en i skrivande stund nio år gammal studie som uppskattade antalet muslimer i Sverige till mellan 300 och 350 tusen, en siffra som det finns all anledning att anta har stigit markant pga. bl a flyktingströmmar från Irak och Somalia) eller nästan 5 % av Sveriges totala befolkning. I storstäderna är den procentsatsen mångdubbelt större och i vissa orter är muslimer i majoritet och då har vi ändå inte tagit hänsyn till att den genomsnittlige svenske muslimen är yngre än andra svenskar vilket gör deras representation bland den arbetsföra delen av befolkningen ännu större.
Den problematiska relationen mellan svenska muslimer och media påverkar inte bara frågor rörande integration och tolerans, den påverkar dessutom med säkerhet hur villiga svenska muslimer är att delta i t ex svensk politik och annat föreningsliv. Ifall någon läsare är av uppfattningen att segregation inte är något större problem så råder jag denna person att ta en titt på vad som försiggått på andra sidan atlanten under de senaste tio åren och hur deras valdeltagande sett ut. Aldrig undrat hur George Bush lyckades bli omvald?